Med pittoreskt utseende

De allra flesta svenska städer har varit uppdelade i stads- och landsförsamlingar. Ofta har dessa församlingar samsats om en gemensam kyrka, men skillnaden mellan stad och land i kommunalt hänseende har motiverat att skilja begreppen åt.

När man inte haft gemensam kyrka, så har landsbornas kyrka ofta legat inom synhåll från stadens. Så är det i Uppsala, där Bondkyrkan (Helga Trefaldighet) ligger inom Domkyrkoförsamlingens område, ett stenkast från domkyrkan. I Söderköping ligger landskyrkan Drothem mitt inne i staden.

Under senare delen av 1900-talet så har man inte längre funnit anledning att skilja stads- och landsförsamlingar åt, och de har förenats.

Begreppen stads- och landsförsamlingar är idag bara levande i de norrländska städerna Umeå, Skellefteå och Piteå.

Umeå har en historia av bränder, med den träbebyggelse som kännetecknade alla norrländska kuststäder under tidigare århundraden. Den sista och värsta branden drabbade staden den 25 juni 1888, då staden lades i aska.

Men då var stadens kyrka redan nedbrunnen. Det hade skett redan på julafton 1887. Kyrkan som var av trä brann snabbt ned till grunden. Den brunna kyrkan hade ursprungligen byggts på 1730-talet och hade år 1800 kallats: "den aldra fulaste stadskyrka man kan göra sig begrepp om." Denna kyrka hade år 1851-52 om- och tillbyggts efter ritning av arkitekten Carl Gustaf Blom-Carlsson. För övrigt har landsförsamlingens medeltida kyrka skadats svårt vid bränder 1893 och 1986.

När nu stadskyrkan skulle byggas upp igen efter 1887 års brand var det mer eller mindre självklart att bygga i sten. Stadsarkitekten Fredrik Olaus Lindström ritade en kyrka i vad som kallades "ren götisk stil", det vi idag kallar för nygotik.

Genom grundförhållandena fick kyrkan sin huvudingång i norr. "Hvad kyrkan derigenom möjligen förloradt i utsträckning på längden, har hon i rikt mått återvunnit i pittoreskt utseende, hvarjemte intill tornet erhållits, ett gafvelparti, hvilket, med sitt rika och präktiga rosettfönster, är af synnerligen anslåeende effekt", konstateras i skriften som gavs ut i samband med kyrkans invigning den 2 december 1894.

Kyrkan har renoverats två gånger. Vid restaureringen 1937 togs en mittgång upp i långskeppet, men rätt mycket av kyrkans nygotiska karaktär bibehölls, till skillnad från Luleå domkyrka, som helt förvandlades vid denna tid. En omfattande om- och tillbyggnad ägde rum 1984, då kyrkan fick en modern tillbyggnad mot älven i söder. Arkitekter bakom dessa ombyggnader var Knut Nordenskjöld 1937 och Rolf Bergh 1984.

Erikstad

Erikstads kyrka på Dal är ett blickfång för alla som reser på vägen E45 mellan Mellerud och Vänersborg. Så kan man kanske stanna till och besöka den. När jag var där i början av augusti så var det dock långt mellan de som skrivit i gästboken.

Erikstad har jag inte hittat i någon guide över sevärda kyrkor men den förtjänar ändå att uppmärksammas. Den invigdes första adventssöndagen, 27 november 1881 av biskop C. H. Rundgren. I sitt slag så är den enastående i sitt landskap och sitt stift, genom att den av arkitekten J. E. Söderlund fick trappgavlar både kring tornspiran och i långhuset. Fönster och andra detaljer är nygotiska. Det är ett stildrag som man väl mest förknippar med Skåne och skånska medeltidskyrkor.

1946 så blev kyrkan stilrestaurerad av Ärland Noreen och den ursprungliga färgsättningen är inte längre bevarad. Färgerna blev "varmare" och "lugnare" som man sade då - men idag tycker vi att stilrestaureringar vid denna tid gjorde kyrkorna tråkigare och gråare.

Den nuvarande kyrkan har haft två föregångare, en medeltidskyrka och en stenkyrka från 1600-talet som ännu står kvar som ruin.

Sperlingsholm

Övraby församling utanför Halmstad är egentligen stadens moder. Vid Övraby låg det ursprungliga Halmstad, som på 1300-talet flyttades närmare kusten. Övraby blev nu mest en landsbygdssocken, men levde ändå kvar trots att kyrkan lades i ruiner.

Inom socknen finns godset Sperlingsholm, bildat 1650 av Hallands förste svenske guvernör, friherre Caspar Otto Sperling. Via ätterna Staël von Holstein, Wrangel och Hamilton så kom godset 1866 i ätten Kuylenstiernas ägo.

Carl Sebastian Kuylenstierna lät år 1907 börja bygga en slottskyrka i parken. Den stod klar till jul 1909 och kan alltså i år fira sitt 100-årsjubileum. Kring kyrkan anlades en kyrkogård.

Kyrkan fick en förhållandevis enkel utformning, påverkad av den vid tiden rådande jugendstilen. Något överdåd i stil med äldre tiders slottskyrkor var det inte aktuellt med. Altartavlan målades av en av tidens mest anlitade kyrkokonstnärer, Olle Hjortzberg. Den föreställer Marie bebådelse.

År 1970 så överlät byggarens son Vilhelm Kuylenstierna med maka Märta kyrkan och kyrkogården till Övraby församling, som därmed åter fick en församlingskyrka efter många hundra år. Efter det att kyrkan blivit församlingskyrka har inredningen delvis kompletterats med en dopfunt i ek av Erik Nilsson från Harplinge 1977 och en ny orgel 1980.

En mycket gammal kyrka

Suntaks gamla kyrka i Västergötland är inte äldst i Sverige, men kanske den mest ålderdomliga. Kyrkan är en av Sveriges bäst bevarade romanska kyrkor. Byggnadsåret anges i äldre litteratur till omkring 1170-1180. En dendrokronologisk datering av trä i muren ovanför sydportalen har dock gjort att trädets fällningsår daterats till mellan 1135 och 1138. Kyrkan är med andra ord flera decennier äldre än vad man tidigare trott.

Kyrkan är uppförd av finhuggna sandstenskvadrar i stort format. Takbeläggningen är tjärade spån.

Som brukligt med romanska kyrkor så har Suntaks gamla kyrka ett mindre och smalare kor - ovanligt nog med ett tvärställt tunnvalv i koret - samt en absid. Korvalvet har cisterciensiska förebilder.

I koret finns kalkmålningar från 1400-talets slut, kanske av den målare Amund som signerat de nu förintade målningarna i Södra Råda gamla kyrka.

Till kyrkans ålderdomliga prägel bidrar starkt att det lilla långhuset uppfylls av läktare, och den smala triumfbågen som skiljer långhus från kor. Så såg det ut i många västgötakyrkor under 1800-talet, när befolkningen i de små socknarna växte och det i många fall blev aktuellt att bygga nya kyrkor. Så också i Suntak, där den gamla kyrkan övergavs år 1902. Den nya kyrkan står några hundra meter från den gamla. Dit har en del inventarier flyttats, såsom dopfunt och predikstol.

Så kan vi nutidsmänniskor känna "historiens vingslag" i den 870 år gamla kyrkan!

Rundetårn

I Västra härad av det smålänska folklandet Njudung ligger Ökna. Trakten är skogrik och vägen upp till kyrkan går i branta uppförsbackar. Så ligger då kyrkan på sin höjd, och fångar intresset genom sitt torn. Det är nämligen runt!

Det finns kyrkor med runda torn i Sverige. De andra ligger i Skåne: Bollerup, Blentarp, Hammarlunda och Hammarlöv. Den mest kända är ändå Trinitatis kyrka i Köpenhamn - vars torn, som inte är en del av kyrkan kallas för just Rundetårn.

Den äldsta kyrkan i Ökna var ett kapell från 1559, en ovanlig byggnadstid för kyrkor eftersom Gustav Vasa var en kyrkorivare mer än en kyrkobyggare.

Vid mitten av 1700-talet så fann församlingen kapellet otillräckligt och genom en allmän kraftansträngning så lyckades man samla medel. Det finns flera intressanta berättelser kring kyrkbygget, bl. a. så skänkte två sockenbor betalningen för ett vargskinn. Grunden till den nya kyrkan lades den 10 juni 1766. I Posttidningen kunde man i november 1767 läsa: "Den 1 November invigdes den nyligen af Sten upbygda Kyrka, uti Ökna Kapell, beläget uti Wexiö Stift, Östra Härad och Ahlseda Pastorat. Efter Biskopen Doct. Osandres skrifteliga anmodan förrättades denna Act af Härads-Probsten, och Kyrkoherden öfwer berörde Pastorat Magister Samuel Klintin, och begyntes klock. 10, under en ansenlig samling af flere nästgränsande Socknars Invånare".

Det runda tornet kan dock vara äldre. På 1830-talet så förhöjdes det. Arkitekten hade ritat ett kvadratiskt torn men något sådant blev aldrig byggt. Någon utbildat arkitekt skulle knappast ritat en så udda detalj.

Ljungsarp

Kinds härad är Västergötlands största, och inte särskilt i västgötskt i den meningen att jordbruket är den framträdande näringsgrenen. Istället finns det gamla traditioner av hantverk och småindustri som förvaltas än idag av en rad mindre tillverkningsföretag. Församlingarna i Kinds härad tillhör i de flesta fall Göteborgs stift.

I denna trakt ligger Ljungsarp, med nära förbindelser till landskapet Småland. Kyrkan i Ljungsarp har medeltida murverk i den västra delen. Säteriet Lagmanshaga fanns i socknen. Tidigare fanns ett gravkor för ätterna Lilliesparre, Lilliehöök och Belfrage, men vid kyrkans ombyggnad så revs denna grav och kvarlevorna begravdes på kyrkogården. Ätten Belfrages vapensköld finns ännu i kyrkan. År 1830 noteras att kyrkan "är gammal och bibehåller ännu sitt mörka och åldriga utseende". Men 1835 så byggdes kyrkan ut mot öster till nära nog fördubblad storlek. Fönstren vidgades.

Predikstolen inköptes 1711, medan altarprydnaden är betydligt yngre, utförd i lindträ av skulptören Arvid Bryth från Mölndal föreställande Kristus på korset.

Vid slutet av 1800-talet så fanns planer på en sammanbyggnad av kyrka med grannsocknen Ölsremma, men det blev aldrig av.

Klippan i Klippan

Samhället Klippan uppstod i Gråmanstorps socken i nordvästra Skåne kring det pappersbruk som anlagts vid Rönne å. Klippan blev municipalsamhälle 1887 och köping 1945. Vid det senare tillfället fick Gråmanstorps församling namnet Klippan. Den gamla sockenkyrkan ligger en bit utanför samhället så önskemål fanns sedan länge om en egen kyrka för Klippan.

Den nya kyrkan fick passande nog namnet S:t Petri efter aposteln Simon Petrus - klippan för min församling. Namnet Petrus är grekiska för just "klippa".

Och vilken kyrka sedan. S:t Petri ritades av arkitekten Sigurd Lewerentz och stod färdig 1966. Den har berömts som ett arkitektoniskt mästerverk och är en av de bästa modernistiska kyrkorna tillsammans med den av samme arkitekt ritade Markuskyrkan i Skarpnäcks församling, Stockholm. Kyrkan är byggd i mörkt Helsingborgstegel och arkitekten övervakade personligen bygget mycket noggrant. Arkitekturen är inspirerad från fornkyrkan. Detaljerna är fascinerande men kanske inte alltid praktiska. På altaret får enligt arkitektens anvisning vare sig krucifix, blommor, ljus eller antependier förekomma.